3:e söndagen i advent - Bana väg för Herran

Marie-Louise Hagberg, Skärstad-Ölmstads lokalavdelning

”Den minste I himmelriket är större än han.” Så säger Jesus om Johannes döparen trots att han i samma mening säger:
”Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes.”

Här ställs vi inför ett mysterium som har sitt djup i skillnaden mellan denna tidsålder och den kommande.
I förhållande till vad vi uträttar, vem vi är på denna jord så väger det lätt i jämförelse med hur tillvaron i himmelriket kommer att vara. Det rike som Jesus skall förverkliga.

Profeten Jesaja säger i dagens GT-text något om tiden och tidsandan. Det vi hör är en löftesprofetia efter ett sammanhang som talar om dom.
För i och med Johannes ankomst, öppnas möjligheter upp för oss att ta emot något nytt. Johannes bereder väg för befriaren Jesus.

”Snart, om en liten tid…” läser vi i GT Jesaja 29:17-21.
Så målar profeten Jesaja den möjliga tillvaron, om människor tar emot den kommande Messias.

Men av Paulus ord i episteln förstår vi att det finns mycket som grumlar en ljus syn på att detta skall kunna förverkligas i denna tid.
Han brottas själv med tanken på sitt eget tillkortakommande och förväntar sig att Herren skall döma honom. Och han uppmanar oss att inte döma varandra i förtid.
Vi går vidare till evangeliet, som handlar om Johannes döparen och vem han är.
Förhållandet mellan Johannes och Jesus klaras ut.

När detta händer, sitter Johannes i fängelse. Han är obekväm för sina uttalande. Men nu börjar han själv undra: ”Är Du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?”
Det stämde inte riktigt med den bild han själv målat upp.
Johannes hade förväntat sig någon som skulle rensa ut, men Jesus kom inte för att döma utan för att frälsa.

Det hade inte blivit som Johannes tänkt sig.
Många undrar idag som Johannes: Är Jesus den som skall komma eller skall vi vänta någon annan? Johannes fick svar – se vad som händer – Guds rike på joden står för ett genombrott.
Här finns något gåtfullt – det är Jesu ord om Johannes som den störste och ändå mindre än den minste i himmelriket.
Det är ett gåtfullt drag som skall få sin förklaring, när vi som ännu inte ser skall se, och inte hör skall förstå vad detta med himmelriket är.

I den ortodoxa korsfästelsekonsten brukar Johannes döparen
ofta stå vid korsets fot, fast han vid den tiden redan var död.
Det visar att han som den siste profeten i GT - tid går fram till korset men inte längre.
Där börjar det nya förbundet.
På andra sidan korset står Maria som symbol för den kristna kyrkan. Gränsen mellan det gamla och det nya förbundet går mellan Johannes och Maria.

Maria föder Honom som skall komma. Profetian och löftet går i uppfyllelse genom henne. Omvändelsen som Johannes predikade, sker i bekännelsens ord. Förlåtna kan du och jag möta och ta emot Jesus Kristus.

Bereden en väg för Herran

De råd Johannes gav människorna var inte precis insmickrande för hur man skulle bete sig inför Jesu ankomst.
Här handlande det inte om att göra en vanlig julstädning eller pynta inför Jesu födelsedag.
Nej, han tar till storsläggan och säger vad som gäller om vi skall känna oss beredda att ta in Jesus i våra liv.
Johannes förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop. Att omvända sig är inte att leva av andras tro, utan att leva sitt liv så att tron får konsekvenser. Fördela så att världen blir rättvis. Det är den utjämningen Johannes talar om.

”Bered en väg för Herran, berg sjunken djup stån opp.”
Det är psalmens ord om hur det skall gå till. Det måste ske en utjämning, om vi skall kunna ta emot Jesus.
Han ställer inga orimliga krav på oss, han säger inte: Du måste lämna från dig allt, utan bara att alla människor har lika värde, lika rätt till jordens resurser.

Det är överflödet som skall jämna ut vägarna, fylla ut där det fattas. Det är den beredelsen som nu står i fokus. Att jämna ut livsvägarna för varandra. Det kan bara ske genom att kapa topparna och ta det som utfyllnad till de gropar där det saknas.

Finns det hopp om förbättring, att börja förändra det vi kan?
Ja, den interreligiösa klimatkonferensen i Uppsala, dagarna före 1:a advent, vittnar om att viljan finns.
Vi har en gemensam nämnare som går tvärs genom alla religioner. Det är beroendet av vårt klimat, vårt ansvar för skapelsen och vår respekt för det heliga. Det handlar om överlevnad. Tekniken och pengarna finns att ställa om, men så länge den enskildes begär är större än viljan att rädda jorden så förblir Guds rike osynligt.

Så blir då klimatfrågan en andlig fråga. En välmående jord, ger välmående människor. En sjuk jord, ger plågade människor. Det är vårt sätt att leva som avgör hur våra medmänniskor får leva. En bra rådgivare längs livsvägen är Jesus Kristus. Men då måste vi vara beredda på att göra avkall på en del av överflödet, till förmån för den som inget har. Är vi det? Om svaret är ja – då har vi också berett väg för Herran!