2:a söndagen i advent - Guds rike är nära

Pierre Falk, Lindsdals lokalavdelning

”Är vi inte framme snart?”
Barnen som sitter i bilen frågar gång på gång.
”Är vi framme nu då?”
”Nej!” svarar en otålig förälder. ”Ni får vänta.”
Samma sak på julafton. ”Kommer inte tomten snart? Nu då?”

Barn kan inte vänta. Dom vet nog, innerst inne, vad svaret kommer att bli. Men så sitter dom där i bilen och plötsligt närmar dom sig målet. Äntligen! Snart framme! Då behöver dom inte fråga längre. Dom ser att resan börjar närma sej sitt slut. Målet för resan var för barnet inte själva resandet. Och målet var inte heller julens väntan. Målet var målet. Inget annat.

Så resonerar barn. Men vi vuxna säger ofta tvärt om. I god kyrklig tradition dessutom. ”Målet är att vara på väg” säger vi. ”Vi är ett folk på vandring. Ett enat folk.” Men barnet vet att ingen är framme förrän den är framme. Resan är öken. Målet är det viktiga.

Jesus vill ruska om oss. Som en förälder som ryter till när barnets frågor blir för många och för tjatiga. Det är lätt att förstå att Jesus måste göra så. Ruska om oss. Vi lallar omkring och hoppar lite hit och lite dit. Det viktigaste i våra västerländska och avkristnade liv är vem som vinner Idol eller vem som gjort bort sig inför flest tevetittare. Sånt går vi igång på. Sånt är viktigt i våra liv. Tror vi.

”Var på er vakt” säger Jesus. Våra sinnen fördunklas lätt. Mitt i tiden så ser vi inte evigheten. I världen anar vi inte Gud. Vi behöver inte ana honom. Gud är inte gud för dom flesta. ”Vi är större än Jesus” sa John Lennon på sextiotalet om sin popgrupp ”The Beatles”. Han fördömdes av den tidens alla kristna, naturligtvis. Men han hade faktiskt täckning för orden. Idag är nog ”World of Warcraft”, Facebook eller Idol större än Jesus för dom allra flesta unga människor. Inte objektivt. Men för den enskilde är det nog ändå så.

Men vi ska vara på vår vakt, säger Jesus. Nåväl. Dom flesta av oss sitter stilla i båten och frågar inte så mycket om hur nära himmelriket är. Vi jamsar med och spelar med i livets teater. Säger världen något så nickar vi och håller med. Vi vågar inte annat. Men mitt i detta säger Jesus att vi ska hålla oss vakna. Himmelriket är nära.

Grips du av ångest nu? Kanske rådlösheten är påtaglig? Jo. Så är det för oss hedningar¹. När vi anar att himmelriket är nära och att vi är skapade för det, då kommer snart frågorna till oss. Vi är som barn som förstår att resan börjar nå sitt mål. Och resan var inte vägen. Det förstod kanske några få av oss redan på resans väg. Målet är målet. Och målet är den eviga friden. Men jag då? Frågar vi oss. Får jag vara med?

Guds rike är nära. Vi anar det. Vi antar att vi måste sträcka oss för att nå det. Sträcka på oss själva för att nå upp. Men i själva verket är det precis tvärt om. Himmelriket är nära därför att Gud har stigit ned till oss. Han föds i oss människor varje gång vi tar emot honom i nattvarden.
Barnet frågar: ”Är vi inte framme snart?”
Den vuxne borde svara: ”Jo mitt barn. Du är närmare än du nånsin kan förstå.”

¹ *Hedning=Den som inte är israelit. Ordet har sitt ursprung från hur judar i GT titulerade dem som levde på heden, hedningarna dvs. de som inte tillhörde Guds egendomsfolk. Dit torde även de allra flesta av oss tillhöra.